Norge har en enda gång beslutat hur språket ska uttalas. Det skedde 1951, det gällde räkneorden, och initiativet kom från televerket.
Bakgrunden var praktisk. Telefonnumren i Oslo hade utökats från fem siffror till sex, och telegrafstyrelsen hade mätt att folk skrev ner märkbart färre fel när talen lästes i samma ordning som de skrivs – alltså tjugotre i stället för tre och tjugo. Stortinget beslutade enhälligt i november 1950, och den nya talordningen gällde från den 1 juli 1951.
Svenskan behövde aldrig något sådant beslut. Danskan tog aldrig det steget. Det är hela skälet till att en röstagent som är byggd för ”Norden” sällan är lika bra på alla tre språken – och till att det är svårt att upptäcka.
Svenskan är den enkla, och det är problemet
Svenska räkneord följer skriftordningen och systemet är rent tiobaserat. Femtiotvå är 52, och mer än så är det inte.
Danskan är motsatsen, och svår på två sätt samtidigt. Ordningen är omvänd: tooghalvfems är 92, med entalet först. Och tiotalen över fyrtio bär rester av ett tjugotalssystem. Halvtreds kommer av halvtredsindstyve – två och en halv gång tjugo – och halvfjerds av halvfjerdsindstyve, tre och en halv gång tjugo. Ett danskt tal över femtio är alltså inte bara uttalat baklänges. Det innehåller också ett led som inte ser ut som något tal alls.
Norskan ligger däremellan, med två sätt att säga tal i omlopp samtidigt: trettiseks och seksogtretti betyder samma sak, och båda förekommer i verkliga samtal.
Det praktiska problemet är inte att danskan är svår. Det är att svenskan är lätt. En modell som justeras på svenska siffror och sedan mäts på svenska siffror ser bra ut, och felen samlas i ett annat språk än det man tittade på. Det är ett av skälen till att språken bör byggas var för sig i stället för att behandlas som varianter av varandra.
Ett tal är inte ett tal. Det är ett fält.
Den viktigaste enskilda upplysningen en agent kan ha när den hör siffror är vad siffrorna ska föreställa.
Vet agenten att den fyller fältet ”organisationsnummer” vet den också att svaret ska vara tio siffror, och att den sista är en kontrollsiffra som räknas fram ur de nio framför. Då är transkriberingen inte längre en gissning som måste accepteras. Den är en gissning som kan avvisas.
| Nummer | Antal siffror | Så läses det oftast högt |
|---|---|---|
| Postnummer | 5 | Tre, sedan två |
| Organisationsnummer | 10 | Sex, sedan fyra |
| Personnummer | 10 eller 12 | Sex eller åtta, sedan fyra |
| Bankgiro | 7 eller 8 | Varierar |
| Telefonnummer | Varierar | Två och två, men längden är inte fast |
Den sista raden är värd att stanna vid, för den är ett svenskt problem. Norska och danska telefonnummer har åtta siffror, alltid. Svenska har det inte: riktnummer och abonnentnummer varierar i längd. Just den kontroll som är gratis i grannländerna – räkna siffrorna, avvisa om antalet inte stämmer – finns alltså inte här.
Svenskan är med andra ord lätt på orden och svår på längderna. Det är ett byte, inte en rabatt.
